Av någon anledning hette mer än hälften av de som jobbade på röd grupp på gastrokirurgen igår något med Tina i namnet. Det var trevligt, och Stina som bor på en segelbåt i hamnen bjöd in mig och Christina på en fika igårkväll. Då är det inte alls fel att befinna sig i Bodö. Men nu idag åkte Christina hem och i helgen åker Stina en tur till Gotland. Och kvar sitter jag. Jävla dret.
Jag har haft värre hemlängtan den här gången. Vet inte varför eftersom jag egentligen haft ett mer socialt liv. Men det sociala livet hemma är ju fantastiskt så det måste vara det. Men nu är det mindre än hälften kvar så jag ska inte gnälla. Jag är en riktig gnällkärring har jag märkt. Eller jo, jag vill gnälla. Det är rätt kul.
Ni kanske inte tror mig, men det är faktiskt som en mindre polarexpedition att ta sig till jobbet. Jag trodde att kulmen nåtts när det var nästan minus 30 förra året och jag skulle pulsa iväg till sjukhuset hemma. DET VAR INGENTING! För om det är minus tio grader och blåser 20 meter per sekund blir kylan jävligt bitande. Och inte nog med att den bits, den slår nästan omkull en. Rätt pinsamt att vingla omkring som en fylltratt för att det blåser lite. Eller som härom kvällen när jag inte tog min en centimeter under flera sekunder. Det var som en vägg som piskade mig i ansiktet och det skrynklades liksom bakåt som om någon fäst klädnypor i bakhuvet för att släta ut framsidan...ja men ni förstår, som Joan Jett, den lilla botoxhaggan. Det är nog bara att ringa en plingeling till Sveriges vackraste äventyrerskor systrarna Simonsson och höra om de vill ha mig med på nästa äventyr. Fan vad jag skulle platsa. Så länge som vi inte ska ut och åka skidor. Eller gå på glaciärsprickor, då kanske jag drullar ner. Eller måste göra noga uträkningar om väg, jag brukar ju ofta räkna fel även om jag alltid kommer rätt i slutänden men man kommer troligtvis lindringare undan i Kristinehamn än på Svalbard. Vid närmare eftertanke, om deras nästa projekt inte innebär att gå i ett vattenbryn på Bora Bora iklädd Bond-bruds-bikini får det nog kvitta. (Fast DET skulle jag vara oslagbar på!).
Och så har vi halkan och den obefintliga grusningen-sandningen-saltningen. Jag har hört att det var katastrofalt glint hemma och shame för er, men det är fanimej mer synd om mig. Häromdagen hade den där elaka danska vaktmästaren inte gjort sitt jobb så jag halkade på trappan till huset och gled in mot handikapprampen, fastnade med foten och sträckte ljumsken. Därför har jag gått omkring som en hjulbent cowboy i en vecka. Det ni, är RIKTIGA problem.
Förra gången jag var här brann det i mitt hus, trodde länge det var falsklarm även om jag var först ut från byggnaden när larmet började ljuda. Men man fick inte intrycket av att det var så seriöst. Efter 15 minuter parkade två brandbilar lite lojt. Brandmännen tog en lov, knallade runt lite med sina hjälmar, brandsläckare och yxor...sedan fick vi gå in tillbaka, förutsat att vi inte bodde på rum 413-417, märkligt men det var väl ingen överhängande fara för rökutveckling, får jag hoppas. Fick även reda på att fasadrenoveringen gjort så att brandvägarna var blockerade på halva sidan av huset. Men lugna nu, det är ingen fara, problemet är löst. Jag hittade följande skylt på min balkongdörr. Och så hammaren ifall man behöver krossa glaset! Mitt rum är alltså den tillfälliga utrymningsvägen. Och det gör mig liiiiiiite liiiiiiiiite orolig. Tänk om brandlarmet går, jag sover för hårt och till på köper kanske råkat att somna utan pyjamas. Jag har faktiskt ingen med mig och ibland är behovet att sova i underställ inte helt överhängande. Så tänk om alla sjukhusvikarier och polska byggjobbare kommer dundrande genom rummet mitt i natten och till på köpet blockerar garderoben och jag måste kasta mig ut iklädd endast mina apmönstrade kalsonger....det kan bli lite pinsamt. Ja, till och med mycket pinsamt. Jag skulle nog behöva lämna landet för evigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar