Den sociala exilen

Jag befinner mig i en hufvudstad. Men ændå børjar den sociala exilen trumma bakom øgonhålorna. Det ær kanske sjælva grejen att inte kunna tjata hål i huvudet på folk om ingenting som ær så ærkejobbig. Jag ær ju social som en gullig hund av valfri medelstor sort med liten svans och att inte springa omkring och vifta varje dag och hælsa och nosa ær ju helt jevla ovært. Jag dør lite. Jag har dessutom sådan kraftig kopfenschmertzen (hittepåtyska, jag vet) så om nån halshugger mig kommer jag tacka. Som grædde på moset annalkas snøovæder av Day after tomorrow-Armageddon-Deep Impact-sort så chansen att jag aldrig kommer hem verkar øverhængande. Så om jag størtar dær øver nån norsk fjælltopp vill jag att ni føralltid kommer ihåg att jag ælskade er alla som mina syskon. Utom de jag vill ligga med (eller har før den delen). Dær skippar vi syskonprylen, trots att jag ær från en kommun dær majoriteten verkar vara frukter av sådan aktivitet. Nej, nu var jag elak.

Och om det ska publiceras bilder på den saknade svenskan (det ær jag det alltså) kan ni væl styra undan från kørkorts- och passbilder eftersom den dær heting-looken uteblev. Det finns nån bild på facebook som ær fin. Ganska nytagen från Hansens gløggfest. Den ær okej. Eller så kan ni ju ta den nær jag ramlat under Erik Jærnbergs matta som vi brøt oss in och snodde. Den ær lite tokrolig. Men jag har førtroende før er. Don't mess it up. Ses i februari. Då jævlar blir det sunkhak før hela slanten. Pax før att sjunga Sexual Healing på Metropol. Eller Let's get it on kanske blir bættre...