The Stars are brightly shining

Julafton och dagens sällskap heter sentimentalitet.

Jag blir en blödig jävel när Bing Crosby sjunger ut hans dröm om en vit jul. Och visst är det en vit jul. På teve är det trivsamt med Filip och Fredrik i en På spåret-repris och jag sippar Baileys till mitt förmiddagskaffe. Inte för att jag är deppig eller nåt. Bara för att jag kan. Mamma, som sin vana trogen gick upp strax innan sex tar en lur bredvid pappa. Han har en dålig dag. I dag är vi alla främlingar i hans värld. Och han vet nog inte ens att det är jul.

Om några timmar ska vi börja göra julmaten. Lisa och Fredrik och lilla gosepojken Frasse kommer tillbaka från Mallbacken och gör oss sällskap och jag antar att Kalle och Karl-Bertil får nöja sig med frukost-teven eftersom digitalboxen inte funkar på den stora. Kanske har jag kopplat fel? Inga barn som glädjs åt julklappar, ingen stor släktsammankomst där skratten ökar i takt allt efter snapsen fyllt törstiga strupar. Men det blir ju jul ändå och herregud, det här året har för min del varit fyllt med en aldrig sinande ström julklappar. Och inte koncentrerat till den 24:e.

Jag är en blödig jävel...men årets julklapp är ingen upplevelse eller spikmatta eller annan ofattbart onödig pryl. Den är varken enkel eller överskattad på något vis, men den är ovärderlig, denna vänskap. Så God Jul och jag älskar er!