Inget sker efter tidslinjen, rakt på...det mesta är överraskningar, överrumplande, oväntat, oöverlagt kanske till och med. Det jag säger ena dagen är borta den nästa och åter den tredje. Och så snurrar det runt, kastas om, det börjas om från början och så kastar jag mig till sista sidan innan jag ens nått mitten. Impulsiviteten som djävulen på min axel symboliserar finns där av en anledning. Men karusellen har plötsligt tappat intresse, inte på något sätt fart, men jag har ändå ramlat av. Eller vill rättare sagt kliva av. Jag vill måla min vägg. Läsa min bok. Skriva mina oviktiga, självcentrerade texter, höra på Regina och Francoise...gråta lite, skratta mera, dansa min hittepå-moderna dans i vardagsrummet med festklänningar på. Laga middagar och bjuda hit er. Dricka skumpa, te, diskutera oväsentligheter. Sova länge. Somna nykter, vakna obakfull. Fotografera feta humlor, sparka höstlöv och låtsas att jag är någon annanstans. Glamouren som aldrig egentligen fanns lockar ju inte, ge mig vardagsromantik. Dagar utan att tankarna kretsar runt spillrorna av det som en gång var, men som aldrig riktigt var det.
Jag vill se var det vettiga kan ta vägen. Det har gått för lång tid för att satsa på ett planlöst sökande. Den här leken blir mer värdelös ju mer det lider. Herregud, jag lider av den här värdelösa leken. Fanimej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar