Det är väl lika bra att erkänna, hur störande det än är. Jag har ramlat av vagnen. Några fina ord, och så är jag åter redo för ett kamikazefall med fejjan rakt i asfalten. Men den här gången tror jag att det var värt det.
För det känns inte riktigt lika surt den här gången. Kanske för att jag ägnade morgonen åt att vräka ur mig sanningens ord. Vad sägs om att högt och ljudligt skälla ut karln i fråga för att han inte röstat i ett enda val? (Det är en demokratisk rättighet som andra kämpar och DÖR för att få, och det pissar du på!!!) Han var i chock över att jag tänkt rösta på Fi och gillar Gudrun. Jag vrålade tillbaka varför han inte hade kunnat upplysa mig om att han var en mansgris innan jag ramlat dit. Det sista jag sade innan jag gick var: Hoppas din farsa vinner golfen. Insåg sedan att de troligtvis spelade i lag, men skit samma. En osnuten mansgris med jävligt osunda värderingar klarar jag mig alldeles utmärkt utan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar