Det är nog minst 25 grader här på Tegnérs. Är rädd för både källaren och från skuggorna i köket, och nyss skrämde jag mig själv med en låt. Ingen cowboy jag inte. Så jag sitter här bakom en av soffans fyra delar, med datorn i knät och riskerar värmeexantem precis som WoW- och CS-kidsen och tänker över dagens som varit bisarr och vårt jobb som är likaså. Jag är så trött men orkar inte lägga mig riktigt än. Passar på att njuta av lite sommarnatt, nej säger du, hösten är här men jag skiter i vilket.
Förra året bestod liknande sommarnätter av sagor och ångest. Den här sommaren består inte av en enda saga, men kanske lite ångest.
Jag har, precis som alltid, ett soundtrack. One foot in the grave. Jag har en granne som kokar lim och två som är osynliga. Tretton kartonger och en jävla massa skit. Färdiga, halvfärdiga och inte ens påbörjade tavlor. En borttappad antennkabel och en låda saker från bröllopet som jag inte förmår mig att slänga.
Undrar om jag någonsin kommer passa att vara någons. Tiden går och jag antar att jag borde sluta klandra mig själv. Jag är ju inte unik på något sätt, inte den första som trashar en relation. Men jag fuckar ju alltid upp. Blir den där elaka, hemska människan som jag varje gång lovar mig att inte bli. Jag är ju en bra människa - i teorin.
Herregud, vad deppig jag verkar. Det är ju inte riktigt sant. Men det är bara det här lyckliga runt omkring som får mig att längta efter att ändå vara någons.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar