WoW

I särklass en av sommarens stora höjdpunkter. Slottsskogen, Göteborg, Sällskap att älska, musik att dö för. Jag bommade mitt eget schema men det gav desto mer. Herregud!

Här har ni höjdpunkterna:

Håkan Hellström, inte direkt oväntat. All kärlek som hade pressats ihop framför scenen, och all kärlek som fanns på scenen. Helt otroligt! Tusen och åter tusen människor skrek ut varje textrad, hysteriskt, teen-angst, utan att det gör något. Det är en spelning som går till musikhistorien, helt klart. Dessutom kommer River en vacker dröm ALDRIG spelas live igen. Och det är också något.

Local Natives. Musik med betoning på musik. Så långt från shoegazing det går att komma. Så långt ifrån vi spelar hellre än bra. Amerikanska Local Natives har en ljuvlig musikalitet som vaggar in en i små berättelser och varje gitarrslinga, varje trumslag är lika välavvägt som en specialkomponerad parfym. Och Sun Hands är något helt annat, verkligen helt annat och den är en av de hetaste låtarna just nu. Killar, listen and learn. Avvaktande till en början, och ju fler sekunder som går desto mer intensivt, till slut...2,42 händer något. Men inte riktigt. Det är ett verkligt spel av passion, fast som musik. Och 2,57 kommer höjdpunkten. Nästan övermäktigt. And that's how it's done!

M.I.A. Det mest råbarkade, kompromisslösa du kan tänka dig. Hon är en commander in chief och det är bara att lyda. Hon kräver 100 procent. Men det är inget annat man hellre vill ge hennes utdragna mixer som är så massiva att det känns som om hela scenområdet är en musikalisk krigszon. Jag trodde att alla indiska eller lankesiska tjejer var lite småtöntiga, fjolliga, a la Bollywood, de som jag alltid tidigare sett och aldrig velat ha som förebild. Hade jag sett det här som 10-åring hade jag blivit oregerlig.

Mumford and Sons

Solen glittrade över Göteborgs hustak när jag vandrade mot sjuan klockan nio på lördagsmorgonen. Jag hade ångest över om jag skulle försova mig och missa denna spelning. Det gjorde jag inte. Men hade jag det skulle jag aldrig ha förlåtit mig själv. De kommer från samma vackra skola som Okkervil River, Midlake och Fleet Foxes. Lyssna på det här, och ni förstår.

Miike Snow. Arvika? Nej! WoW? Inte imponerad. Men hur kommer det sig att det var en höjdpunkt? Jo, vissa saker ska upplevas i sitt rätta element. Miike Snow ska inte upplevas i ett festivaltält. Klubbspelning, Port De Soleil, åtta pers på scenen och en rackarrökar-version av Leave the World Behind som till och med Bolander tyckte var superb, och han har ändå sett den Ibiza-style original. Det är klubb när det är som bäst. Svett, ett jävla pumpfistande och euforiskt hoppande. JA, vi säger JA till livet.

Och såklart, icke att förglömma. Det var en given höjdpunkt att hänga med snyggsyskonen Åberg, som balsam för en trött själ. Så fina människor! Tack!

Bild tagen från Sofia Åberg.