.JPG)
Även om högervindarna gör mig vankelmodig är det annat som satt sig i magen och som borrar djupa hål och stjäl luften. Det största hindret i mitt liv är jag själv och min feghet. Det börjar bli dags att växa upp. Jag fick en fin födelsedag men vaknade med panikångest krypande längs ryggraden och jag grät. Under vakenheten log jag som om solen fastnat i mitt ansikte, men med sömnen kom de förvirrade tankarna tillbaka. Och ur det växte väl ett beslut. Man kanske inte kan vända om och förvänta sig att det man lämnar bakom sig står kvar. Men av tidigare erfarenheter blir det sällan en så stor förlust som man tror. Det här innebär inget dramatiskt. Det kanske inte tar mig till kärlek eller dans, men det kommer att ta mig någonstans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar