Petter Northugs kvinnliga motsvarighet

Träning har aldrig varit synonymt med Tina Persson. Det vet ni. Tappra försök varje år, lite gymdans och bodypump och astmatiska, halvdana släpningar runt motionsspår. Aldrig någon satsning. För taskiga fötter för konståkning, för baktung för längdhopp, för framtung för löpning, för kort för basket, för obekväm i balettrikåerna och för hatisk gentemot kyla, svett och blöta för att ens överväga skidåkning. Det är kanske dåliga ursäkter men har väl alltid föredragit att läsa böcker, lyssna på Nirvana och planera diverse fylleslag och klä mig som ett fashion victim. Men jag ska väl vara fan så envis och erkänna att den här gamla hunden ska sitta. Kanske är det faktumet att min biologiska klocka inte bara tickar utan praktiskt taget ramlat rakt ner i mitt huvud. Men jag tänker vara snyggare än någonsin när jag fyller 30. Och jag vet, jag är inte Petter Northugs kvinnliga motsvarighet men ni måste applådera mitt första besök i längdspåret på femton år. Carro och jag trampade runt cirka 5 kilometer. Jag vet inte om nån smort in mina skidor med vaselin eller glidmedel för i backarna gick det så fort att grantoppar och telefonstolpar riskerade påhälsning. Så jag fick ta hjälp av snövallarna några gånger (Läs tio). Lyckligtvis har jag en fenomenal bakdel som dämpade fallet. Med iskocklar i håret och snö i näsa och innanför tröjan kunde jag dock konstatera att utsikterna inte är helt urusla. Med lite klistervalla och ihärdighet kanske jag kan ge mig på nån mil i framtiden...



Bild: Carro Englund aka The Coach