När blev allt så här äventyrligt?

Det var roligt igår, med raketer och finbesök av TK. Men idag vände allt, och med besked.
Vi kan börja med den monstruösa huvudvärken, som ett blypannband som nån gång även halkat ner och daskat till mig över ena näsbiten. Sedan kylan. Okej, minus nio är ingenting. Men jag är ju som den där Pingvinen som alltid frös. Pablo tror jag han hette och han tog ett badkar och for iväg till varmare breddgrader. Jag fick idag för mig att gå ut på en äventyrsexpedition. Först till polisen för att lämna in en passansökan. Jag har tagit tre foton till olika sammanhang. Bylinebilden såg ut som sju svåra år och ångest&depression, körkortsbilden som om jag hade en gigalofantisk hjälm på huvet och så körkortsbilden i dag där jag är vindögd, trasslig i håret och allmänt ofräsch.

Efter förnedringen lagt sig lommade jag iväg, mot Råtorp för ett besök hos Lajny o Elis. Jag gick, och fan som jag gick och kom liksom aldrig fram. Köpte med tomtebakelser från kondis. Fortsatte gå och försökte komma underfund med varför jag inte tyckt det var så fasansfullt i höstas. För trots väderskillnaden kom jag liksom ingenstans. Insåg plötsligt att jag kanske hade färdats på en cykel, och eftersom jag inte gjorde det idag var det ju inte så konstigt att det tog längre tid. Jag tog upp en julmustburk jag köpte på kondiset, åååååh, julens livselixir, men kyla, vätska, hud och burk i kombination är lika med att något fastnar. Så min läpp fastnade i burkjäveln, dock endast en kort stund och jag behövde inte be nån gubbe pissa mig i munnen för att lösa situationen. Efter en stund började även mina ögon rinna och det gjorde så att ögonfransarna hakade fast sig i huden under ögat.

Målet närmade sig iaf, men mellan mig, vägen och huset fanns två hinder: en snösträng och en snöfylld backe som även innehöll någon slags rabatt. Snösträngen tänkte jag skutta över men eftersom den var drygt en meter så sjönk jag ner i den och fastnade lite lätt. Pinsamt, med tanke på att trafiken är rätt tät. Jag pilade över vägen och tänkte kasta mig upp lite snabbt för att inte dra till mig uppmärksamhet bland Skåreborna men jag trampade nästan ner mig i rabatten och när jag försökte klättra gled jag liksom bara bakåt, som med mina backhala skidor häromdagen. Så jag fick lägga mig ner och hasa mig upp, och då lyckas jag ju lägga mig på tomtebakelserna. Jaha, nu kan man tro att äventyret var över men icke. Tomtarna smakade inte bra alls och Elis kastade en tamburin på min fot och det var ju lite ont. Sedan tänkte jag safe:a och ta bussen hem men när jag missat två av dem surnade jag till och började ilsket marschera hemåt. De där nio !!!! kilometrarna. För jag hade ju misskalkylerat avståndet rätt grovt. Jag kände mig lite som Barnen från Frostmofjället där jag gick med kylan bitandes i mina kinder och fullmånen på himlen. Men var fan var den där jävla geten Gullspira kan man ju undra.

Väl hemma är det lite svårt att få upp värmen, mitt huvud mår ännu sämre och jag har ätit upp all halloumiost och ballerinakexen ligger på andra sidan soffan. I-landsproblem, mina damer och herrar. Men jag hade gärna velat starta min friskvårdssatsning mer frivilligt än genom en sjuk maratonaktig promenad i iskylan och förnedringens tecken. Nu sitter jag här med begynnande feber och är inte glad någonstans.