Såg några glimtar av Timo (åh, härliga människa), lite av Familjen (party royale) och Slayer (majestätiskt på nåt konstigt vis och lite läskigt...)
* Doktor Kosmos - ölhäng, Lina hävdade bestämt att bandet som spelade hette TBA och vi fattade inte vad det var för nåt....:)
* Motoboy - surprise! bullet with butterfly wings...precis det säger allt om honom, en fascinerande röst som rör sig mellan falsett och mullrande toner utan att bli fel
* Britta Persson - besvikelse, fyfan så oinspirerande, shoegazing när den är som sämst. Åk hem och öva framför spegeln!
* Håkan Hellström -...en förälskelse som klingat av, är det jag som växt upp eller har vi bara växt ifrån varandra? trots ny skiva med bra låtar blir jag mest irriterad över fjortisar som skriker över honom i "Nu kan du få mig så lätt..."...och så tänker jag att han inte längre ka få mig alls...
* Kate Nash - en av festivalens bästa spelningar; lilla, söta Kate! Excentrisk och begåvad!
the Kooks - Luke Pritchards snuviga röst smälter mig...ett "the-band" som är en mycket fin hand i min lilla handske...
* Robyn: Drottningen! Jag gillade inte henne förr...nu är jag fylld av beundran och respekt! Hon är inte liten och söt utan liten och tuff men låter sig inte klappas på huvudet. Robyn är ingen mellanakt eller något passande förband, hon är huvudakten, alla gånger! Sista versionen av Be mine var suverän, precis som Konichiwa bitches, hennes medley med Buffalo Stands + Push it med flera och såklart inledande Cobrastyle .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar