Ja, det är officiellt, jag har lyckats att spritmarinera mig själv...de där spritfyllda äcklen i hörnen som finns kvar i chokladkartongen - jag känner samhörighet. Hmmm...baileysfylld pralin anyone?
Återträffen ja, hur blev det? Som filmen Klassfesten fast värre? Njaeee....tror inte det. För det kändes inte som om vi föll in i några gamla mönster. Några kilo tyngre, några hårtestar mindre men på något vis äldre och tja, klokare. Jag insåg under kvällens lopp att det var himla många personer som jag helt klart skulle träffa oftare, kanske bara för en fika eller en ölrunda någon gång. Ett steg i rätt riktning. Det kändes vuxet och nästan övermoget. Resten är historia för sedan tog alkoholen bort vett, sans och även lite komihåg för den delen.
Och Mattias, jag kommer inte benämna dig som en hårfattig, dryg och irriterande tvåbarnsfarsa utan koll. Dryg, ja kanske. Men jag kan nog fortfarande benämnas som både divig och ganska ointressant så det står 1-1 melllan våra 27-årsversioner av oss. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar