//Songs:Ohia.
Det fasliga kastet mellan känslor får mig att vilja karusellkräkas.
Jag vaknade med skrivpanik. Fick ont i fötterna av promenaden till jobbet men fick skjuts 500 meter av en redaktionsfavorit, Björn. Var arg över korrfel som i slutänden var mina egna. Kände mig som en loser och ville banka huvudet så hårt att det skulle ramla loss. Det kom en festinbjudan och jag blev glad. Fick beröm och kram av ekonomimannen. Hade fina samtal med två härliga damer och två Dubbeljonasar. Kände vanmakt. Tidsbristen trängde ner i halsen och blev kvävande. Fick fredagskänsla redan på torsdag. Grämdes över intriger och plågade Jenny med ält. Skämdes lite över det. Ljust hela vägen till Stora torget. Träffade delar av mitt förflutna och de var gravida. Kände mig barnslig över min reaktion. Botaniserade bland örter och doftade på holländska tomater. Slog rekord i telefonräkning. Lagade gubbröra och spydde nästan upp all mäktighet. Fick msn-kommunicera med en stor favorit i mitt liv, som jag saknat (mycket). Eller herregud, två av dem! Jag fick en festinbjudan till. Mental speedkänsla till Teddybears senaste skiva. Helgen kommer bli episk, är kär i den här helgen och vi ska dansa - dansa - dansa!!!
Men så började jag lyssna på Iron & Wine o Calexico som rekommenderades i blogg och då slog det mig att allt är så jävla ihåligt. Jag står fortfarande med ryggen till och låtsas som att jag aldrig vände mig om, nästan tre månader senare. Men när jag vaknar på morgonen och tror att du är där eller somnar på kvällen och vill att du ska vara där står det trots allt klart att jag aldrig ens gick.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar