Jag ler mot dig för det finns ingenting som passar mig.

Okej, jag skrev inte hur det egentligen var.

Allt jag bestämt mig för att jag sprungit ifrån. Inte behöver.
Men en timmes levande ljus precis som ifjol drar mig tillbaka.
Sedan är du det enda jag ser. Fånigt nog. Ännu fånigare beteende.
Jag fumlar och faller handlöst till golvet, reser mig upp för att snabbare hamna där jag vill vara.
Vi går ut. Vi går hem. Alkohol och en orkan. Det är alltid en plåga att vakna bredvid dig, en ångest över vad som inte borde vara bra.
Sedan flyttar du mig så där som bara du gör. I en konstig inte-relation fungerar allt det här precis som det gör och när du går vill jag kanske att du ska stanna men det gör ändå inget när dörren stängs. Jag vet inte vad jag ska säga. Det är ingenting mer än så, åtminstone fram tills det att du rör till allt igen, hur din kropp säger ifrån. Jag har inget mandat att hindra dig från något, jag har ingen röst. Jag betyder ingenting. Men vetskapen om att något ens skulle kunna hända dig får det att rivas inombord. Även om jag inte älskar dig så har du blivit en del av mig. Så jag hatar dig väldigt mycket för att det ska behöva göra så här ont att bry sig om dig. Skärp dig för fan i helvete, B! Jag är ju inte ens redo att släppa taget om det oss som aldrig existerat.

Så säg mig vad vi väntar på,
Säg mig vad du tänker och allt vi lämnat kvar här är allt förlorat,
Jag är dig,
Tills jag ändrar mig,
Är dig tills jag vänder mig,
Allt vi lämnat kvar här allt vi har förlorat förr.