Jag vet inte vad som händer. Är jag bipolär? Det är som om jag är fast i en torktumlare och jag far runt, runt, runt. Intrasslad i morgondagens ovikta, fuktiga tvätt och ludd. Dagarna tillhör er andra, men nätterna är mina, även om jag inte ens vill ha dem. Min hjärna är så trött och urlakad. Jag har mardrömmar. Jag har sanndrömmar. Men på dagen kan jag inte ens formulera vad det är som jag drömmer om. Ett år har gått. Jag är ingens, men knappast heller min egen.
Det enda som jag med fullständig säkerhet kan garantera är att jag känner en stor tomhet inombords. Och jag vet inte hur jag ska bli kvitt den. Terapi, alkohol, piller, vänner, musik, tystnad, mat, konst...pengarna börjar sina men jag är alldeles för handlingsförlamad och trött för att göra något åt något. Jag är så tom att jag inte ens kan skrika. Jag kan inte gråta. Jag kan inte bli arg. Och värst av allt, jag är omgiven av en kärlekslöshet. Egentligen är den falsk, en frukt sprungen ur självömkan. Men den känns ju så verklig. Precis som alla hittepåkänslor som dyker upp när karusellen snurrar uppåt, när livet påstås leka. När jag är manisk och glad. Imorgon älskar jag er alla, kanske till och med mig själv. Men just nu är jag ofullständig och ihålig, trött och tom, en skärva, knappt ens ett andetag, ett inget...en natt, utan måne, utan gryning, utan dag, en oändlighet av ingenting. En kropp som till och med saknar ett jag.
1 kommentar:
<3
Skicka en kommentar