jag slängde min kassar ovanpaa min klädhög paa sangen och startade datorn.
Värmde lite tapas, kände läpparna bli obehagligt kletiga av de fettdrypande läckerbitarna. äcklas litegrann av mig själv och tystar en stilla tanke om storlek 38. Människan är inte snäll mot sig själv.
Lätt illamaaende. Försöker ringa mamma, inget svar. Varför? är hon ute? känner hon inte igen numret och vill inte svara utifall det är naan paaträngande försäljare? Eller har det hänt naagot? Man maaste tänka det värsta till slut. Avfärdar mina tankar snabbt.
Lyssnar paa Felix Arias och känner pulsen rusa. Man kan inte lura sin kropp och jag känner nervositetens krampaktiga dans i min mage.
Läser Marcus Birros blogg och vill graata. Han sörjer sina förlorade barn och det skär i mitt hjärta. Samtidigt skäms jag över att jag för en millisekund var hjärtlös och tänkte att han borde sluta sörja och gaa vidare naagon gaang. Det har ju inte jag med att göra. Om sorgen är oändlig saa är den det.
Jag kom av mig, av vemod och snärjiga tankar... vet inte vart jag var förut men där jag är nu har tankarna slutat leka kurragömma. Jag vet dock inte om jag vill finna dem precis nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar