När det dunkar vanvettigt i huvudet brukar oftast alkoholen ha ett finger med i spelet. Mitt huvud dunkade som en bongotrumma när jag försökte öppna mina ytterst sömndruckna ögon för några minuter sedan. Solen har inte krupig genom persiennerna än. Lakanen är kalla. Det är konstigt, för det känns som om jag inte riktigt ligger med hela min tyngd mot madrassen. Som om jag svävar lite ovan, fast jag svävar inte riktigt för min kropp är spänd som en fiolsträng. Min arm värker och det känns som alla tårar lagt sig i min mage istället för på kinderna och min bitvis fläckiga kudde. Tror jag vill kräkas. Är det här en dröm?
På hallgolvet ligger den packade väskan som jag aldrig fick med mig utanför dörren. Kläderna jag kastade på mig ligger i en hög ovanpå. Tittar på termometern på skuggsidan av huset, knappt 7 grader men sol. Kallt inombords, kall utanför. Jämnvikt. Precis som när sorgfria människor får släppa lös alla sina rädslor och ledsamheter. Jag kan aldrig påstå att jag varit balanserad men på något plan är jag nog högst privat. Fläker inte ut mina allra innersta sorger på en blogg. Men just nu pågår en egen liten emotionell översvämning inombords, min egen tsunamikatastrof om man får uttrycka sig dåligt. Det enda jag undrar är varfan är räddnigsverket. Katastrofberedskapen för en person som drunkar i sina egna känslostormar?
Det enda vi kan vara helt säkra på i våra liv är att vi föds och att vi dör. Allt däremellan är ett lotteri, du får förnuft, jag får känsla, du får gott, jag får ont.
Födelsen ägnar jag inte mycket tanke, den tar jag för given. Min egen död räds jag aldrig. Ärligt, jag tror att jag någonstans gjort att avtryck i den här världen men jag är för sorgfri för att grämas över hur jag ska lämna detta liv. Jag vet bara att jag inte gör det frivilligt. Det är en sliten kliché men att förlora de mina skrämmer mig fruktansvärt. I min påhittade lyckokaka fick jag texten: Du omges av människor som älskar dig. I mitt påhittade horoskop har planeternas rörelse och stjärnoras tillstånd gett mig en stor, älskvärd familj, inte bara kärnfamiljen utan även en stor familj av vackra vänner. Och att ens tänka tanken att separeras från någon familjemedlem ger mig minst sagt magont. Så jag vet att vi föds, jag vet att vi dör. Men saknden blir aldrig mindre, sorgen blir alltid precis så stor som den är för dig, mig, honom, henne, alla andra...
Förtvivlan blev lättnad. Men under några outhärdliga, fruktansvärda timmar igår kväll fick rädslan att ha förlorat någon ändå komma fram. Allt som göms inombords kom upp till ytan. Allt som vi inte pratar om. Allt som jag sakta, sakta stoppar tillbaka löpte amok och jag hatar min egen hysteri. Vi föds, vi dör, javisst. Ju längre vi lever desto närmre slutet är vi förmodligen. Det är till och med logiskt. Men logik och vetenskap överskuggar aldrig att vi vill ha våra älskade hos oss föralltid. Och den dagen när jag inte har det kommer jag sörja, omåttligt.
Välkommen till min känslomässiga berg- och dalbana. För jag är ju egentligen glad, lättad... mamma trodde aldrig mer att pappa skulle vakna. När vi kom genom sovrumsdörren stirrade han förvånat på oss. Mer nöjd än någonsin. Med mer ord än på länge. Han säger att det vi ska ta hand om varandra och syrran skrattar, mamman är förlägen och jag gråter. Han är inte alls som förr men likväl är det han. Samma person som alltid drog sina döttrar till hästhagen, som vägrade låta oss förstöra gräsmattan med klipparen och som vann alla tipspromenader. Även om inte han riktigt kommer ihåg det så vet ju jag.
Det är kanske så att clownens skratt gömmer den sorgsnaste insidan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar