the red flag wavin never meant the same

Pier Pressure 1 juli Frihamnen.
Nitar och kajal har blivit lika Svensson som köttbullar och midsommarstång. Det är en sanning. Vet inte vad jag tycker om det. Pier pressure kändes som ett skoldisco fast med lite skrikigare musik. Tack gode gud för öltältet. Och rynkkräm. Jag har en rungande åldersnoja, kände mig som farmor i söndags. Men det var jäkligt skön musik också.

Sevärt:

My chemical romance gjorde en suverän spelning, sist ut och väl värt att vänta på. G på bästa humör. Ray med bästa riffen. Och en konsertpianist att dö för. Köpenhamnsspelningen var inte lika allert. Det här kändes som en mässa för en galen sekt där musiken är Gud och texterna lika heliga som gamla testamentet. Och Gerard är profeten vi samtliga följer, till och med över stupet.
Bäst: Famous last words, I'm not okay och Sleep.

Billy Talent kändes som en mindre teatralisk version av MCR men jag blev helt till mig av de vilda falsettskriken och det sköna gunget. Red flag och the Ex, suveräna.

Gogol Bordello - har du missat dem har du missat mycket. Gypsy punk är en säregen kombination som du inte kan stå stilla till. Revolution, galenskap och antiglobalisering. Dragspel, fiol, plasthink och tvättbräda och you're good to go.

Minus:
Avril - okej, det är inte okej att negga men alltså, hon är huvudakt, då ska man prestera. Men det kändes mer som Amy Diamond goes a little Britney med en skateboard och några punkiga cheerleaderväninnor som bara var töntiga. It sucked the ballbag.

Sugarplum samtidigt som Billy Talent.