Status: Ont i ögonen, trött i hela kroppen
Humör: melankolisk
Lyssnar på: Sleep/Famous last words med My Chemical romance
Jag trasslar ibland in mig i halvpatetiskt flummiga resonemang. Den stora flykten av ord... Att ständigt vända och vrida på resonemang gör en förvirrad och när tankar som inte är lika färgglada som de kläder jag bär ibland får en röst eller ett liv här i mitt privata men helt öppna forum blir människor illa till mods, kanske till och med ledsna. Varför? Det handlar inte om någon anklagelse, det är delar av samma person ni älskar tillika hatar. (notera glimten hörni!) Det är lätt att dela glädje, men det krävs en verklig människa för att dela resten. Fast på andra sidan myntet finns ju faktiskt viljan att våga dela...jag vet. Men den lilla personen som också existerar är svårtillgänglig och komplicerad, kanske till och med krävande. Vi är lättsamma och tillrättalagda för att inte utmana omgivningen, vår lugna, tysta vardag behöver ingen svärta. Den finns bakom portar och ytterdörrar, tyst undangömd, bortglömd. Mörker finns på tv, i dramaproduktioner och Strindbergs pjäser. Det är den deprimerades börda som vanligt folk inte befattar sig med, öppet iallafall.
Glädje är en åtråvärd känsla. En glad person är i andras ögon en lycklig människa och magnetisk. Men jag älskar vemodet och melakolin lika högt. Kanske för att det föder mer tankar för grubblaren inombords...så svårmodigt.
Den som sett filmen Timmarna måste ha känt samma isande känsla när Meryl säger "I remember one morning getting up at dawn, there was such a sense of possibility. You know, that feeling? And I remember thinking to myself: So, this is the beginning of happiness. This is where it starts. And of course there will always be more. It never occurred to me it wasn't the beginning. It was happiness. It was the moment. Right then."
Tänk om du går omkring som en sömngångare inför dina egna känslor, med en tillrättalagd fasad som inte tillåter dig känna och faktiskt går miste om det där tillfället...läs de här textraderna: "I see you lying next to me, with words I thought i never speak, awake and unafraid, asleep or dead ". Lyckan kanske ligger i att närvara här och nu. För att känna glädjen måste dess motpol sorgen få komma nära, kanske är känslorna så sammanfogade och det där ögonblicket vidrör dem båda på samma gång. Vaken och orädd. Sovande eller död...
Jag tar det som en möjlighet, och från det får jag inse att det som passerat får vara passerat. Det som ska komma kommer att göra det tids nog. I söndags kl. 23.52 (uppslukad av mörker och låten famous last words) sköljde en våg av känslor över mig och någonstans inom mig fastnade tanken att inget kommer någonsin bli som förut. Det är dags att gå vidare. Allt svårt och destruktivt vittrar tillslut sönder...Kom kärlek, kom hopp, kom framtid...jag ska dela det med Dig.
"Honey if you stay i'll be forgiven..."