men just nu är min röst lika bruten som jag själv är. Jag vill ringa och fraaga, vara en jobbig anhörig, jag har kollat flygtider utifall jag kanske kan ta en annan flight. En timme och jag köper den för tusentals kronor. Via Köpenhamn? Via London? jag gör vadsomhelst. Jag vill hem.
Jag vandrade omkring i Madrid igaar, staden badade i bländande solsken och visade en av sina mest förtjusande sidor. Det finns miljoner människor i den här staden men jag är ensam i mitt egna fängelse av förtvivlan. Det kan vara tröstande att inte behöva vara naagot annat än en främling bland andra främlingar. Tystnaden är den enda trygga famn jag behöver.
Jag kommer stänga er alla ute, inte orka säga naagot. Njut av tystnaden! Jag orkar inte prata. Jag väljer att vara själv trots att jag vet att ni finns. Jag vet ocksaa att ni delar min sorgsenhet men jag vill vara själv just nu. Det gör alldeles för ont att tänka, det är olidligt att tala. Jag vill inte vara svag men jag är helt dränerad paa kraft. Urlakad och vilsen. Ni faar aaka med ner i min svärta; särskilt du, Christer. Jag älskar dig men just nu orkar jag inte vara svag ens inför dig, därav tystnad. Bara taarar.
1 kommentar:
Men gumman, vad är det som har hänt? Du hör av dig när du känner för det, tänker på dig i massor! Kraaaaaaam
Skicka en kommentar