Stadion exploderade i ett hav att konfetti och pyroteknik. Gene Simmons kräktes blod och Paul Stanley sjöng falskt. Flygande rockrävar är efter över 30 år i branschen varken pur-unga eller fräscha och visst, åldern ut sin rätt. Men vad gör väl det när vi sköljs över av hits som Shout it out loud, Strutter, Rock n roll all night, I love it loud, Lick it up, I was made for lovin' you och en av världens bästa rockanthems: Detroit rock city. Det gnälls över att det inte är originaluppsättning men vem ser skillnad i allt det där sminket. Okej, Peter Criss sjunger jävligt gôtt men annars är det väl skitsamma. Vem vet, Ace och the Cat kanske är så schletna att de knappt kommit upp på scenen utan att kollapsa.
Det är en jävligt mäktig känsla ändå. Du köper ett showpaket och när Gene skrålar "You wanted the best, you got the best, the hottest band in the world: Kiss!" förflyttas du till en plats där du är på världens roligaste Kiss-förfest och du dyrkar dem som gudar in the almighty church of rock n roll! Musik är att få en känsla och det här träffade (trots fel och brister) rakt i nyllet på mig, kom ihåg, God gave rock n roll to you, då ska man fanimej inte gnälla. Jag säger tack och bock för en förvirrad, galen och bitvis förutsägbar show. Men vi fick precis det som vi kom dit för, en sjujäkla show med ett av vår tids största band, inte illa för fyra schletna New York-gôbber.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar