Ibland blir man rörd till tårar. Vissa filmer, musikstycken eller tavlor har den effekten på en. Precis som
Mona Lisas leende. Kanske tillrättalagt, kanske förutsägbart. En Döda poeters sällskap fast på flickskola. Men är det inte fortfarande aktuellt? Lever du för och genom någon annan? Är det inte dags att en gång för alla ta ett beslut vid vägskälet som du blundat för att du befunnit dig vid en längre stund? Gå din egen väg, följ ditt hjärta - skapa din lycka. Var för din egen skull och inte för någon annan. En ensam väg att gå kan tyckas. Men är inte ett besviket hjärta desto ensammare?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar