En långvarig romans skulle ha kunnat få sitt slut denna midsommardags eftermiddag. Jag är inget undantag, jag har också haft Carrie, Samantha, Charlotte och Miranda som väninner de senaste åtta åren. Mina egna väninnekonstallationer har varierat men vi har alla delat kärleken till denna New York-serie och tilldelat oss själva karaktärerna - corny? ja absolut, men det har inte spelat någon roll. Från Samantha till Carrie till Charlotte. Jag har nästan varit dem alla på gott eller ont.
Up-dressat som sig bör, highheels on och näsdukar i väskan, så tog jag och Camilla oss an Sex and the city - the movie. Men jag hade börjat tvivla på att kärleken fortfarande var lika stark när cirkusen runt filmen satte igång. Produktplacering och designerlabels flyttade fokus från känslan. Jag kände mig som den konsumtionsslav jag faktiskt är men upphöjt i kvadrat. Mindre fokus på essensen av serien: det emotionella. För det är just känslorna som fått mig att älska serien och jag tror många håller med mig. Deras vänskap, deras både förvirrade och förbjudna sätt att se på livet, glamouren som vackert förpackar vardagstristessen och ratar allt vad Svensson heter.
Visst, man blir lite skeptiskt när Carrie bytt kläder för femtielfte gången och jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag inte känner någon kemi mellan Carrie och Mr Big. Jag känner suget i maggropen när det kommer till hur karaktärerna blir de verkliga personerna inför oss; när relationerna utvecklas och avvecklas. Precis på samma sätt som relationer är en central del av nästan varje människas vardag - vare sig du är man eller kvinna kommer det vara så. Söker vi kärlek? Ja, de flesta av oss gör även det. Men Sex and the city ägnar sig egentligen inte åt något slags romantiskt nonsen som man kan tro, det finns en ärlighet om vilka svårigheter som alla relationer kan bära på. Våra sorger och tillkortakommanden, livet utvecklar sig på olika sätt och vi gör likaså.
SatC är ett frihetsanthem bortom klänningar från Lanvin och Louis Vuittons väskor. Det som hela serien sagt mig från början och som den fortfarande gör är att det är ditt liv, din vardag, din fest, dina vänner, din sexualitet, din karriär och dina pengar...du gör vad du vill med detta. Det vi kan lära oss av filmen är att vi faktiskt kan välja. Vad är det viktigaste? Love and labels? Kanske för några, kanske för de flesta. Den drömvärld som våra fyra vänner lever i är kanske ouppnåelig men varför ta det från oss? Det som Carrie, Samantha, Charlotte och Miranda säger oss är kanske att inte blunda för det som vi håller som viktigast. Välj dig! Välj det du vill. Men framförallt, välj vänskap, för dina vänner kommer hålla dig om ryggen hur hårt det än blåser. Det kan ingen kärlek ersätta. Filmen har analyserats ur genusperspektiv och många filmkritiker har sågat filmen vid de sylvassa Manolos som bär upp den. Men min egen tvivel är som bortblåst för när jag lämnade biosalongen kände jag bara kärlek. Och kanske lite separationsångest från våra väninnor på Manhattan...tur att man har egna livs levande versioner av Miranda, Carrie och Samantha!
Tina aka Charlotte
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar