Jag vaknade av det underbaraste morgonljuset, det var varmt och mjukt. Gyllene. Men så inser jag, att döma av mascaran, att det inte är så ljust.
Han är där. Jag går dit. Han ska gå. Jag försöker prata. Han stannar kvar. Han är sur. Men älskar mig. Fast egentligen bryr han sig inte. Jag försöker förstå. Han går iväg. Jag går ut. Han följer efter. Jag står. Han står och väntar. Han går förbi. Jag går in. Han går hem. Jag går hem.
Att dansa frustrationsvals med Misantropen är något som bara jag gör. Och det kommer aldrig leda någonstans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar