Jag kan inte sova. Har vänt på dygnet sedan min nattvecka. Lyssnar på melankoli och börjar bli rädd för alla drömmar. Inte de som dött och levt upp igen. Jag drömmer så mycket dumt. Varje morgon jag vaknar är det med en känsla av att jag dött lite under natten. Igen. Jag antar att det är rädsla. Det kommer över som ett stryptag, en rädsla för allt som inte blev något. För allt som tagit slut. För allt som är för svårt. För det jag inte vågar ta och framförallt för den jag aldrig kommer att våga va.
Antar att det är hösten som talar.
Det är för många dörrar som står på glänt som borde stängas. Jag vill öppna nya men just nu förmår jag mig inte ens att andas tillräckligt djupt. Håller andan tills jag slutligen somnar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar