Nu hoppar jag.

Inför sjukhusfesten på torsdag:
- Kan du fixa lite musik. Nåt bra! *undertryck och fniss*/Kollega.
- Men snälla Tina du kan väl köra lite gammal och go schlager? ;) /Annan kollega.

Jag var ju mellan 1986-90 något av en schlagerräv. Eller jag kanske inte visste bättre. Sedan kom Nirvana och musik som faktiskt är bra och puttade bort det som ofta rättmätigt betecknas som smörja. Nu kommer det kanske nån okej schlagerlåt ibland men i regel är det ju faktiskt förklädd dansbandsmusik, och jag är inte ett fan. Sorry. Och jämfört med säg...ääääääääääääääh, vafan så kan man ju inte säga. Det går ju inte att jämföra. Skitsamma.
Till poängen.
Jag är den ultimata festspelerskan. Jag gömmer undan Hot chip, Maskinen och Lady Gaga för att vara folket till lags. De som vill "ha nåt man kan dansa till" och "nåt man känner igen" och nåt annat än "sånt man bara skakar till" vinner över mig, jag har ändå ingen karaktär. Så FINE, ni får som ni vill. Jag sitter här, gnuggar mig patetiskt mot mina knän och känner mig förnedrad öronmässigt men gläds samtidigt över en fenomenal skiva jag fann.

Några smakprov från Nr 10 som den fenomenala skivan heter:
Have love will travel //Lucille // Reach out // Who love's the sun// Respect (med Otis!!)//Runaround Sue.


PS. jag planerar en kupp. Jag kommer faktiskt tvinga ALLA att lyssna på en låt med Yelle samtidigt som jag ålar mig över hela långbordet med tjälknöl och hjortronsås. De ska ju faktiskt fira även mig och jag ska fanimej fira att jag är fri och lös och ledig. Och de som är roliga bjuder jag upp att joina mig på bordet. De kan få lägga sig på laxen och breaka bland vindruvor och melon medan vi skriker "A cause the garcons....blablabla blablabla...blablabla...blablabla". Det är min modesta, lilla plan.