En helt ny karriär.

Det där med landet är ju inte riktigt min grej. Som tidigare påtalat får jag utslag när jag ser Sunneskylten. Ständigt i behov av asfalt och avgas. Idyll är så totalt överskattat. Men små gästspel kan accepteras. Iallafall om gästspelen är på en tvär-stinkande bondgård med kor och konstiga maskiner. Lera. Syster Yster och jag var ju inte direkt klädda för vedhögen men vi stretade i ändå. Och jag höll på att bli ihjälskrämd av några tjurar som lät fruktansvärt konstigt. Fredrik påstod att lätet var fullt normalt men jag tror han ljög. Tjurar ska väl låta mer muuuu, inte graaaaawwwwwwl. Kanske hade de någon slags identitetskris för de lät faktiskt som björnar. Men jag vet inte. I vilket fall som helst var det ouppfostrat och inte särskilt gästvänligt att skrämma mig på det viset. Så jag skrämde tillbaka och fan vad de satte av. Särskilt de där mindre kovalparna. Eller vad det nu heter. Ko-bebisar. Jamen vafan, ingen skrämmer the Tiny Person ostraffat.