Lördag var den lyckligaste dagen på länge.

När jag kom fick ditt liv en mening. Precis så har du sagt, trots att det inte är sådant du säger. Men du sa det inte till mig. Fast även om du aldrig hade sagt det till någon hade jag ändå vetat att det var sant.

Det spelar ingen roll att andra män kommer och går. Du är ju ändå viktigast. Om det är i någons hjärta som jag vill finnas så är det ju faktiskt i ditt. Min lilla pappa. Åren går och ingenting är ju längre som det var. Nu var det faktiskt länge sedan jag var något annat än en främling sorgligt nog. För att glömma de frågande blickarna har jag bott i minnena från sagofåtöljen där du berättade tusentals sagor, eller alla ekvationer som jag aldrig fattade. Eller hur du inte tyckte det var så farligt när jag färgat håret blått och mamma blev skogstokig. Hur jag ärvt din klantighet. På samma sätt som Mamma och Lisa höll ihop gjorde vi det, även om det var en tyst överenskommelse. Men det var länge sedan nu och sedan tystnaden kom har jag på något vis varit en egen liten, ensam enhet.

Men i lördags såg jag en annan glimt i dina ögon, världens vänligaste, klaraste blick. Och du sa att du visste vem jag var. Och helt plötsligt blev en gråmulen, sjavig, hösttråkig dag den bästa dagen på så himla länge. Den lyckligaste på väldigt, väldigt länge.